Till umu.se

VK: Modig och gränslös reporter

[2017-12-05] I en essä i Västerbottens-Kuriren skriver idéhistorikern Lena Eskilsson, Umeå universitet, om journalistpionjären Ester Blenda Nordström, vars liv i dagarna åter aktualiserats genom den Augustprivinnande biografin Ett jävla solsken av Fatima Bremmer.

När jag var i den ålder då man börjar tänka på vad man ska bli när man blev stor, ville jag bli journalist. Jag hade nog vaga uppfattningar om vad det innebar, men när jag i tidiga tonåren läste Elin Wägners Pennskaftet tyckte jag mig förstå. Jag ville bli som huvudpersonen Barbro Magnus, reportern på Frisinnade Morgontidningen: självförsörjande, tuff och slagfärdig!

Mitt yrkesliv tog dock en annan vändning – och lika bra var kanske det, tänker jag efter att ha läst Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström. Så modig, gränslös och våghalsig skulle jag aldrig kunna bli. Eller när jag läser om Kim Wall och Magda Gad, journalister som mist livet, eller hela tiden riskerar att göra det, i utövandet av sitt arbete i demokratins tjänst.

Men åter till biografin över Bansai, som var reportern, författaren och äventyraren Ester Blendas signatur, av Fatima Bremmer, (Forum förlag). Det är en överväldigande bok; en inkännande och välskriven berättelse om en person, en kvinna, man har svårt att tro kan ha funnits i verkligheten! Men hon fanns. Hon föddes våren 1891 som yngsta - och besvärligaste - barn till Lotten och Daniel Nordström, och växte upp i en kreativ och egensinnig familj som var på snabb väg uppåt på samhällsstegen.

"Den nya kvinnan"

Ester undervisades först av privatlärare, men ansågs allmänt oregerlig och ”arbetsovillig”. Lite bättre gick det när hon började i Wallinska flickskolan och senare Palmgrenska Samskolan i Stockholm. Men uppförandebetyget var fortfarande dåligt, och en extralärare fick sättas in när studentexamen närmade sig. Efter avslutade studier var hon vilsen och rastlös och längtade efter något att göra som kunde stilla hennes ständiga nyfikenhet och hunger efter äventyr. Någon föreslog att hon skulle pröva som volontär på en tidning, och vid tjugo års ålder började hon på Stockholms Dagblad.

Ester Blenda hörde till de kvinnor som i början av 1900-talet började komma in i tidningsvärlden och var med och utformade en ny journalistik med det moderna reportaget som främsta uttrycksform. Dessa kvinnor var också representanter för det som inom litteraturforskning kallas ”den nya kvinnan”, hon som hade egen inkomst, körde bil, rökte och drack, ville se friare förhållanden mellan könen, krävde rösträtt och tillträde till det offentliga rummet. Den nya kvinnans främsta uttrycksmedel var pressen och litteraturen.

Romanen Pennskaftet, som kom ut 1910, blev en försäljningssuccé och gav kvinnliga journalister ett eget epitet. Men inte bara det, ”pennskaft” blev ett begrepp och en symbol för den moderna självständiga kvinnan och hennes rätt till det fria ordet. Vid den här tiden träffades också Elin Wägner och Ester någonstans i Stockholms begränsade journalistvärld, ett möte som kom att få stor betydelse för bådas fortsatta liv. Några frustrerade kvinnliga journalister hade då gått samman i ett nätverk, Ligan.

Bland medlemmarna fanns många kända namn. Elin Wägner var den starkast lysande stjärnan i konstellationen, men där ingick också Célie Brunius, Elin Brandell, Ellen Landquist, Gerda Marcus, Ellen Rydelius och många fler. Ligan var ett väninnegäng som förutom att diskutera löner och arbetsvillkor träffades för att prata om allt möjligt på det sätt som kvinnor gör för att stärka sig i en patriarkal kultur.

En piga bland pigor

Elin introducerade Ester i gänget, där hon snabbt fann sig väl tillrätta om än yngst och mest orutinerad. Hennes journalistiska genombrott skedde med artikelserien ”En månad som tjänsteflicka på en bondgård i Södermanland”, publicerad i Svenska Dagbladet sommaren 1914, där hon kombinerade undersökande journalistik med självupplevd verklighet. Artiklarna gavs senare ut i den mycket uppmärksammade reportageboken En piga bland pigor.

Artiklarna och inte minst boken blev något av det moderna reportagets genombrott i Sverige. Detta tidiga ”wallraffande” orsakade dock stor upprördhet på gården. Bondfolket kände sig kränkta och utnyttjade. Detta dilemma med att som journalist arbeta med fingerad identitet delar Ester Blenda med en framstående journalist i vår egen tid, Åse Seierstad. Hennes bok om sin vistelse hos en bokhandlarfamilj i Kabul gav upphov till en rättslig tvist mellan Seierstad och hennes forna värdfamilj. De stämde henne för förtal och ärekränkning. Ester Blenda blev dock inte stämd, men bonden själv skrev en motbok, Ett pennskaft som piga.

Som undersökande reporter levde Bansai också som nomadlärarinna med samer i Lappland, reste i tredje klass med fattiga emigranter till Amerika där hon sen arbetade som servitris och kökspiga. Hon deltog också i en lång forskningsfärd till ett farligt vulkanområde i Sibirien – efter att ha gift sig med expeditionsledaren René Malaise för att få komma med. Äktenskapet upplöstes vid återkomsten till Sverige. Detta arrangemangsäktenskap speglar ytterligare en sida av hennes karismatiska personlighet – hennes starka dragningskraft på män.

Det var inte bara René som föll för hennes charm, även Evert Taube, Hjalmar Lundbom och John Landquist, väninnan Elin Wägners man, svärmade förgäves kring henne. Ester Blenda hade nämligen en annan livslång kärlek, Carin. Det var dock en relation som inte kunde levas ut i offentligheten då homosexualitet var straffbart i Sverige fram till 1944, och klassades som en psykisk störning fram till 1979.

Kvinnors roll i journalistiken

I dag är kvinnor i majoritet bland yrkesaktiva journalister och bland journaliststuderande om man ser till vilka som är anslutna till Journalistförbundet. När Ester Blenda under falsk flagg mjölkade kor i Sörmland utgjorde pennskaften omkring elva procent av Stockholms journalistkår. Detta framgår av en artikel i Tidskrift för Genusvetenskap (TGV) 2003:2. Här presenteras projektet Pennskaft blir reporter. Kvinnors texthistoria – ett bidrag till journalisthistorien. I det ena delprojektet analyseras med utgångspunkt i Ligan, och med Ester Blenda Nordström som central gestalt, den vid 1900-talets början begynnande professionaliseringsprocessens betydelse för kvinnor inom yrket. Studien av Margareta Stål resulterade i en avhandling som kom ut 2002.

När traditionell presshistoria uppmärksammar kvinnornas roll i den svenska journalistiken görs det ofta genom tre nedslag: de första pennskaften i början av 1900-talet, den unika och mångsidigt skickliga Barbro Alving, Bang, vid seklets mitt, samt den stora tillströmningen av kvinnor efter journalistutbildningens tillkomst på 1960-talet. Bangs journalistiska strålglans lade emellertid flera av hennes kvinnliga kollegor i skuggan, vilket framgår av ovan nämnda artikel i TGV.

Särskilt framhålls Astrid Ljungström, Attis, på Svenska Dagbladet och Maud Adlercreutz, Maud, på Aftonbladet som jämbördiga med Bang ifråga om utrikes- och krigsreportage. Ytterligare en bortglömd kvinnlig journalist från samma tid var Alma Braathen – som hade vissa likheter med Ester Blenda. Hon inledde sin yrkesbana på Sundsvalls Tidning i början av 1920-talet och var därefter en resande journalist som länge frilansade med reportage från sina äventyrliga färder. Från 1939 var hon krigskorrespondent under finska vinterkriget, bland annat för Dagens Nyheter, där hon sedan hade fast anställning under många år.

Hennes intervjuer och reportageresor i 1930- och 40-talens Europa var mycket uppmärksammade på sin tid, men nu bortglömda. Även om Brodjaga, som var hennes signatur, inte var lika produktiv och banbrytande som Bansai, har även hon blivit föremål för en omfattande biografi över en bortglömd kvinnlig journalist: Brodjaga – luffare och journalist (2014) av historikern Birgit Pettersson.

Ester Blenda Nordströms dog på hösten 1948, femtiosju år gammal, sjuk och alkoholiserad. Hennes intensiva, självförbrännande liv tog till sist ut sin rätt. De spektakulära äventyren och kampen för ett liv på egna villkor visade sig ha ett högt pris. Men det jävla solsken man kommer ihåg efter att ha läst Fatima Bremmers fina biografi är ”den banbrytande reportern, den feministiska förebilden, den modiga världsresenären.”

Text: Lena Eskilsson

Essän finns även publicerad på vk.se

Redaktör: Per Melander

Adress till nyheten:
http://www.teknat.umu.se/nyhet//.cid288672